Det har hänt. det jag aldrig trodde att jag skulle vara med om. Shit! som jag gapat och skrikigt i mina dar...skrock, skrock skrock.. Jaaadaaa jada.
Jag gick från jobbet igår, fast besluten om att bota min förkylning. Jag köpte tea tree oil, echinaguard, honung, vitlök, citron och sist en flaska whiskey. Allt som jag någon gång i mitt snart 27 åriga liv hört skall vara bra mot ond hals, döva öron och nästäppa.
Jag kommer hem och börjar med en obrygd av dess like, det skummade och pös om kastrullen. Och när jag häller i den sirapliknande whiskeyn (förvarad i frys) pyser det till.
-Hallelujamoment!, tänkte jag och kände att jag än en gång kunde se likheter mellan Nemi och mig själv.
Efter att med tårade ögon ha druckit skiten mådde jag riktigt kass. Men efter att jag också gjort ångbad med tea tree oil i vatnet, så att jag trodde ögon och hjärna skulle förkolna, kunde jag andas och prata med en ganska normal röst.
Så var då ögonblicket inne för Flickan att göra entré som vokalissa i ett swingband. Min första spelning någonsin med mig själv som sångerska, och jag hade som ni redan vet gjort mitt yttersta för att kunna pipa fram ngn ton.
Vi började med
Girl from Ipanema, och det känns bra. Jag tycker det låter samstämmigt, tills de höjer högtalaren för att höra mig bättre.
Hjälp, spräng mig. På. studs. Mitt absoluta mest pinsamma ögonblick what so ever. När jag tittar på gubbarna efter en minut av oväsen och väsningar ur denna späda kropp. Ler de, de skrattar. Och en säger. -Jo, det kommer göra gott med lite sång, det tror jag allt.
Jätte bra sagt. Efter första sångens hesa jazzkänsla, börjar Flickan ta ut svängarna och snart känner hon sig som Dinah Washington herself. Idag känner jag mig som Ika i Rutan. Fast utan humor, rösten och roliga kläder. Jag kör pantomin sketcher på alla plan, skämtar och diskuterar. Men hur fan kommunicerar man genom telefonen Ika???