Gårdagen var verkligen nattsvart.

Efter att ha fått en fantastisk start på dagen med Kärlek, följde mindre fantastiska upplevelser i strid ström. Kl fyra var Flickan helt färdig för gråt och tandagnisslan, dessutom ett stressat litet hårigt monster. Alla som tilltalat mig skulle med all sannolikhet ha dött dödens död. När man är på det humöret, och dessutom fått elden matad hela dagen, finns det inget mer att göra än att låsa in sig själv; man är en fara för sin omgivning. Verkligen en helt fantastisk dag, denna 22:a maj när Henning och Hemming har namnsdag. Verkligen..grr - en elefant glömmer aldrig! som Överste Hatty o Djungelboken hade sagt.

Så när det började ösa ner vatten från himlen på vägen hem var jag likgiltig. It's a good thing tears never shows in the pooring rain, som den goda Robyn sjöng. Som den hoppfulla optimist jag är ville jag ändå inte gå hem o bara lägga mig i fosterställning, så smet in på Billhälls. Fyllde korgen med färsk ananas, champinjoner, färsk pasta, cocktailtomater, ruccola sallad och citron (fattar nu att jag enbart plockat mat med varningsfärg, undermedvetet sätt att larma kassörskan?). Rusade hem, och i ren ilska sprang Flickan upp för de fyra trapporna. Höll på att nita nunnan som bor under mig med matkassen, shit happens.

På med vatten till pastan, fräste ihop lök o svamp, delade tomaterna och hackade ner ruccolan. Det sista njöt jag av i fulla drag: dela en citron och pressa ut saften med en hand. Dels får man utlopp fysiskt, dels kan det svida till i ngt småsår, dels får man gräva in fingrarna djupt i fruktköttet (och tänka att det är den där personen som man helst av allt hade velat hålla ut från balkongen mitt i åskovädret) - perfekt.

Prinsessan kom hem o blev överlycklig över att det fanns lagad mat, vi kurade ihop oss framför Sex and the City och småpratade, båda hade haft världen shitty dag. Dagen hade kunnat fortsätta i det rosa moln vi nu hade skapat om inte Flickan kom på att just denna kväll hade mor o far bjudit till operan på något lättsmält potpourri av artister och sång. Tjohoo.

Såå, snabba puckar: in i duschen, blåsa håret, sminka fransar och i klänningen. Precis när jag öppnar ytterdörren slår första blixten ner, sedan följer haglet och sist störtskurar man inte skådat sedan dinosaurierna dog ut. Perfekt väder för högklackat och klänning.

Efter hela rabaldret och Flickan äntligen fick gå och lägga sig o dra täcket överhuvudet, och ligger och funderar över om det är hormonerna som kanske spelat ett spratt, för att börja gråta på jobbet är ju inte normalt. Då ringer Kärlek och berättar att det är så när man jobbar, vissa dagar går allt åt fanders, och att tro att det är kvinnliga hormoner är befängt. Man är sårbar och människa. Muttrandes, håller Flickan motsträvigt med (skall man inte få skylla på det längre? måste allt vara så jävla jämlikt??) men sedan börjar hon kuttra lite och lyssnar på när Kärlek berättar om hans bild av Flickan. Somnar sött, återigen i ett rosa moln. Tack Kärlek.