la familia

Var på ett alltid så roligt släktkalas igår kväll. Jag tillhör nämligen den sortens släkt som gärna umgås. Vi har sedan barnsben firat alla födelsedagar ihop, snabbt räknat (då vi är tolv kusiner plus alla föräldrar och farmödrar o annat) blir det ca 1,5 gång per månad. Nu när vi alla är vuxna, hmhmr, blir det mer sällan då minst hälften inte bor i Sverige längre. I alla fall var det kalas igår för den näst yngsta kusinen Lillstrumpan, hon fyllde 25 o var lika söt som vanligt. På senaste tiden har de äldsta kusinerna börjat yngla av sig och skaffa ringar. Detta innebär att kalasen har återgått till traditionsenlig barnorgie istället för de mer vintonade middagarna som de varit under senaste tio åren. Stört mysigt där ammning, politiska diskussioner, vin och glada skratt blandas kring matbordet.

Eller förresten, återgått och återgått till barnorgie? Vi "småkusinerna" som vi kallas, är ju fortfarande mer inne på vin och snack runt bordet än amning och leksaksbilar. Och där kommer vi in i den diskussion som pågick mellan oss tre, Lillstrumpan, Busan och jag. Vi gjorde en deal att när vi fyller trettio skall vi alla tre ha i alla fall ett barn. Det blev lite svårare när vi kom på att för att vi skall kunna bli med barn krävs en andra hälft.. Jag ligger ju rätt bra till i det fallet, men å andra sidan är jag två år äldre än Lillstrumpan och därmed har jag ju också två år mindre på mig.
Vi sa dock att vi satte varandras framtida lycka framför själva vadet ;-), så om man inte hittat den man vill skaffa barn med så kunde man få gå ur vadet utan att känna några hard feeelings.

Visst är det underbart med släkten? De känner en sedan barnsben, man kan vara helt sig själv, för alla vet redan och har godtagit ens laster på alla sätt och ändå insett att man ju i grund o botten är släkt och därmed är man accepterad och väldigt omtyckt.

Jag beundrar alla mina kusiner och ingifta på olika sätt, alla är en del av familjen och när vi träffas så uppstår automatiskt den där varma goa känslan av samhörighet. En traditionell italiensk afton skulle man kunna säga med en gudfader som centrum. I vårt fall är det dock en urmoder snarare, Farmor. Goa, goa farmor. Till alla er som inte var med igår och fick sniffa på de nya kusinerna Edvard och William, och kusin-kusin barn : Julius.

Stor kram, jag saknar er!