Flickan är så trött på dessa förbannade hormoner!
Glad som en lärka susar Flickan hem från jobbet och upp till stallet och rider i strålande solsken en sväng på en jättefin häst i sällskap av Kärlek, en man som Flickan älskar. Så berättar Kärlek att vi måste flytta från huset inom ett år, ett besked vi vetat sedan Flickan flyttade upp. Och då rasar allt, vrede, tårar, frustration, oförstånd, trötthet, allt på en gång. Kaos i Flickhjärnan.
Efter att ha överanalyserat allt i ensamhet med Flickans hjärna i 3 timmar (måtte man ladrig bli helt ensam utan möjlighet att ventilera med ngn vettig människa) är Flickan helt slut och ännu mer gråtfärdig men utan lösning på ngt.
Flickan vet att det är en enorm överdramatisering men kan inte hejda sig.
Hjärnan: Det ordnar sig, Du vill ju inte vara ägd av ditt boende, Du vill ha pengar till annat, Du vill bo billigt och enkelt, Du visste detta innan och det är ingen fara det finns massor av lösningar på detta och inget problem utan en möjlighet.
Munnen: Tårar, elakheter och total oförmåga att ta in och förstå.
Vart går kommunikationen mellan mun och hjärna fel? är Flickan kallödad?
Håller Flickan på att bli schitzofren? Eller galen?
Kan man få hormondämpande medel?