Idag när Flickan körde till jobbet var det tjocka. Dimma som är så tjock att man inte ser igenom. Läskigt vackert. Kusligt stilla.
I sin lilla naturkuvös satt Flickan och tänkte på en artikel Broder tipsat mig om. Linda Skugges debattartikel
"Sverige består av jättebebisar". - Nu är hon med barn, tänker ni. Icke.
Vägen till jobbet går förbi en ganska känd konstnärskola/kollektiv/stad, och det är just det hennes fantastiska artikel handlar om. Att tex kulturmänniskor, dvs arbetslösa konstnärer, skådespelare eller esteter, är just arbetslösa, när de är mellan jobb. Det innebär att en frilansande skådespelare inte tar ett deltidsjobb utanför scen, utan du stämplar.
Det är alltså bonden bredvid konstnärskolan, dagisfröken i byn närmast och Du och Jag som betalar deras liv. Detta för att inte de kan tänka sig att ta ett vanligt arbete medan de väntar på nästa gig. Parasiter, vårtor, jättebebisar; - alla har hamnat i moder Sveas vård.
Om ni ändå inte är övertygade om att det är fel att man som kulturarbetare (och av systemet skapad möjlighet) går på a-kassa melan sina spelningar, kolla då också in Martin Borgs dokumentär
"1200 miljarder". Se filmen, skratta och tänk. Fundera på varför en 20 årig kille, som gått det 3-åriga estet programmet, väljer att fixa till sig aktivitetsersättning (Ungdomens svar på förtidspension) när man inte är sjuk, eller utbränd eller vad man nu kallar det. Trots att arbetsmarknaden där man bor skriker efter snickare, hantverkare, butiksbiträden - you name it, men just esteter råkar det finnas gott om. Samhället är förryckt.